Vi såg elefanterna igår. “Fanta Sea” var något mycket knäppt. Uppblåst fantasi-land med guldportar, gudinnor och låtsas berg. En grotta med vita ormar i taket och vita tigrar i väggarna. Gula fiskar i vattnet och vita fåglar i luften. Det fanns mat också. Att äta. En buffé i en onödigt stor sal, onödigt stor eftersom det kändes tomt även om vi var några tusen som åt. Vi hoppades på att kaffet skulle vara godare än maten men i själva verket var det sällskapet som var bäst, det tyckte vi båda. Tillsammans upptäckte vi världens längsta tjej, världens tjockaste tjej och världens kvinnligaste man med mustash. Själva showen var också knäpp men också kul. Elefanter som stod på pallar och på varandra. Cirkusnummer. Tjejer som hängde i luften. Sång. Danser och så som visade Thailands historia. Lite av allt. Det coolaste var när ett tiotal höns helt plötsligt sprang över scenen. Ganska lyckad kväll, framförallt kul att ha vart där. Kram!!

Några dagar kvar. Mycket tid men få dagar. Vad ska vi hitta på? Om vädret blir fint måste vi testa de två poolerna som vi inte vart i, defenitivt baren i ena (där man sitter i vattnet) och utsikten i den andra (där kanten är så tvär att det känns som ett stup). Massagen på stranden är billig så den måste vi ta. ” Fanta Sea” en elefantshow. Sedan har vi nog gjort allt som vi vill. Kommer med uppdatering om hur det gick. Puss!

Idag har vi invigt de nyinköpta träningskläderna på gymet. Först spelade vi pingis. Skitkul. Sedan gick vi på band, Viktor sprang. Lite pingis. Lite mer band och lite styrka. Stretch. Och färdig.

“Frukosten!” ropar någon i min dröm. Det var nog jag som ropade för jag blir svarad av mannen brevid mig. Han undrar vad klockan är. Jag minns att jag hade kollat på den, det var därför jag förstod att det var bråttom. Den hade visat 10 någonting och frukosten stänger 11. Jag kollade igen. De digitala siffrorna lyste upp displayen på min iPhone. “10.30″, svarade jag mannen brevid mig. Vem var han? Vart var jag? Det enda jag var säker på var den bitande hungern i min mage som tog över mer och mer. Jag fortsatte drömma. Allt var sig likt, inget hade ändrats. Det var bara att drömma vidare. Den blå diamanten var fortfarande längst upp på berget och min kropp i perfekt position för att fortsätta sin klättring. Uppåt. Men det fanns hinder på vägen. Stenbumlingar som lostnade från väggen så fort foten nuddade dem, pinnar
som förklädde sig till greppvänliga grenar när de i själva verket var lika klena som saltapinnar när man precis har doppat dem i lite tapenade och sedan tar en tugga och
hela pinnen bryts sönder av tänderna och hela munnen fylls med saliv. Med ens högg
det till i magen. Jag var så hungrig. “Hur ska en ung kvinna som jag själv bära sig åt
för att få en bit mat här omkring?”, frågade jag plötsligt. Jag vet att det var plötsligt för mannen brevid mig hoppade till lite och råkade sätta en försvarare på felplats i “Field Runners”. Han kollade förvånat på mig. Sedan log han. “Jag beställer in från
roomservice”, svarade Viktor och gav mig en puss på pannan. “Drömde du något kul?”

Jag har läst två böcker under resan, den andra läste jag klart idag. Sträckläsning i bekinin med undantag för ett dopp då och då. När jag var färdig blev jag förfärligt trött så jag låtsades att det regnade ute och la mig under täcket. Jag kunde inte sova. Mådde illa. Vi åt lunch, hade ju inte ätit på nästan sex timmar. Men det hjälpte inte. Spelade Field Runners på iPhonen. Låg inne hela eftermiddagen. Nu har vi precis ätit. Mår fortfarande illa men jag får ta och sova på saken. Puss!

Sol-och baddagen, det var igår. Först i vår pol, till ungefär kl.14, sedan gick vi till havet. Havet ligger precis runt hörnet från vår suite. Där låg jag och avfärdade damer som sålde smycken, massage och ringar medan Viktor köpte mat. Vi åt fried rice. Gott. Sedan var det dags att bada. Det var varmare i vattnet än på land och då var det varmt väder. Kändes som om någon stod bakom en å kissade hela tiden. Sedan bestod tiden med ett varvande mellan sol och bad ända tills jag kände för lite fotmassage. Då blev det det. På stranden, i solstolen, sippande på en drink. Skönt. Mer bad och sedan tillbaka till rummet för att göra iordning sig inför kvällen. Stället vi åt på var snyggt, som allt annat, och hade väldigt god mat. Det var thai-restaurangen här på resorten. Den låg omringad av vatten. För att komma ut till restaurangen gick man på en liten brygga/bro med levande ljus. Det gällde bara att inte ha fotsvett eller fula sockar för vi åt utan skor. Med bara fötter.

Vi har landat och kommit 5 timmar fram i tiden. Planet hit var fullt med svenskar och danskar, vi mellanlandade i Kopenhamn for att hamta upp dem. Bebisar skrek. Ingen sov. Nar vi efter 14 timmar antligen var framme flot det pa bra. Vi hade hyrt en egen bil sa vi slapp att vanta pa alla andra. Hotellet ar jattefint. Rummet likasa. Vi har egen pol och utomhusbadkar. Sa vi kan liksom va ganska mycket for oss sjalva. Idag var forsta dagen som vi var ute i en av de “offentliga” polerna. Det har regnat endel. Varmt regn. Men idag var det kanon-vader. En knapp grej som hande en morgon var att vi hade klockan pa fel tid sa vi trodde att vi var jatteduktiga for vi gick upp kl.8 nar vi hade vart uppe sent men i sjalva verket var klockan typ 12. Nar vi skulle ga till frukostbuffen var det redan lunchbuffe och det var da vi insag att vi hade klockan fel. Sa konstig kansla. 4 timmar forsvann. En sak att namna ar att hotellet ar ett design-hotell. Det ar coolt som bare den och det ar riktigt kul att se alla detaljer. En till sak ar att jag har mott en stor orm vid en av polerna. Det var laskigt. Nu gar jag runt och letar ormar overallt. Men Viktor sager att jag bara ska ta och acceptera att det finns ormar och bara bita ihop. Sa det forsoker jag gora nu. Nu ar klockan 20.30, vi har precis atit mat och funderar lite pa vad vi ska hitta pa nasta vecka.
Kram pa er!!

Rebecka

Min mamma har startat en operation som ska, med hjälp av att skyffla snö och lägga i badkaret för smältning, få våren att komma snabbare. Bli en “fixa hit våren snabbare”-anhängare du med! Det enda kruxet är att det tydligen tar 30 timmar för snön att smälta så det gäller att man antingen är beredd att gå smutsig en dag eller att man har två badkar eller ett badkar och en dusch. Hon finns på FB, min mamma alltså.

Alice i underlandet kom först ut som bok 1865 och ett sekel senare som film (1951). Nu har filmen nyproducerats och världspremiär på bio idag, den 3 mars.

Filmen ”Alice i Underlandet” är baserad på två böcker, ”Alices äventyr i Underlandet” och ”Alice i Spegellandet”, båda skrivna av den brittiska författaren Charles Dodgson, han gav ut böckerna under pseudonymen Lewis Carrol. Idéen till ”Alice äventyr i Underlandet” föddes 1862 när Charles tog med sig tre flickor på en picknick. Han berättade en påhittad historia som fascinerade flickorna, speciellt intresserad av Charles historia var Alice Lidell som vid dagens slut bad honom skriva ner den. Den natten ägnade Charles till att försöka komma ihåg allt han hade berättat och skriva ner det. Resultatet kallade han ”Alices Underjordiska äventyr”. Tre år senare publicerade han boken, men ändrade namnet till ”Alices äventyr i Underlandet”. Boken blev mycket omtyckt och översattes till många språk. Den första svenska utgåvan, “Alices Äfventyr i Sagolandet”, kom redan ut fem år senare, översatt av författarinnan och konstnären Emily Nonnen.

Berättelsen börjar med att den sjuåriga Alice sitter under ett träd och har tråkigt. Men helt plötsligt dyker en vit kanin upp. Han plockar upp en klocka ur sin västficka och säger ”kära nån, jag är sen!”. Kaninen skuttar vidare och Alice, som blir nyfiken på kaninen, springer efter honom. Hon följer med honom ner i ett kaninhål. Här börjar äventyret med en rad konstiga händelser. De kändaste händelserna är dock när hon är med om ett förvirrat teparty med den galne hattmakaren och påskharen samt när hon möter soldater i form av spelkort i en slottsträdgård. Där möter hon även den stränga drottningen hjärter dam. Allt slutar med att hon vaknar upp under det träd hon satt vid i början av berättelsen.

Den nyproducerade ”Alice i Underlandet” är regisserad av Tim Burton. Han har tolkat fritt från Charles två böcker. I Burtons version får vi träffa Alice när hon har blivit äldre, 19 år, och filmen är som en fortsättning av original berättelsen. Filmen innehåller samma karaktärer som originalet och börjar på samma sätt. Även denna gång faller Alice ner i kaninhålet, men 13 år senare. Den bioaktuella filmen har ett helt gäng kända skådespelare, bland annat spelar Johnny Depp den galne hattmakaren, Anne Hathaway den vita drottningen och Helena Bonham Carter spelar hennes ondskefulla äldre syster hjärter dam.

Charles brukade säga att “Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!”. Det är ett använt citat än i dag. I boken kan man se att Charles har målat upp citatet i följande händelse. Alice blev stående framför ett vägskäl. Mellan de två vägarna stod ett träd och i trädet satt en katt. Alice frågar katten om vilken väg hon ska ta och katten kontrar med frågan ”Vart ska du?”. Alice vet inte och katten menar att då spelar det ingen roll vilken väg hon tar.

Jag träffade en gammal klasskamrat för ett tag sedan. Vi hade inte sett varandra på två år. Ändå visste vi allt om varandra. Hon hade sett kort från när min bästa kompis gifte sig och kort på min förlovningsring. Hon visste vart mitt senaste resemål var till och hur brun jag hade blivit. Nu sitter du där och kanske tror att min vän är en stalker. Men så är inte fallet. Hon har nämligen ett Facebook-konto och det har jag med.

Min mammas senaste status uppdatering berättade om hur hon hade varit på isen och gått igenom. Min pojkvän visste om det innan jag visste det. Kusinen är försenad till skolan, min systers man har tydligen rensat garaget och själv försöker jag komma på vad jag ska laga för mat. Men hur är det egentligen. Är det en befrielse att slippa ringa moster Berta och berätta de senaste nyheterna eller har vi tappat det gamla hedliga sättet att umgås genom att träffas och prata?

Samtidigt som Facebook är ett socialt nätverk är det en fälla för många personer. De går in på sin sida och märker att någon har lagt ut en bild på dem. En bild som de önskar hade raderats. Sedan finns det de som gör sig själva en fälla genom att skriva elaka saker om sin chef och nästa dag bli avskedade för att chefen har sett statusuppdateringen.

Hur långt får det gå med statusuppdateringar och logginlägg. Det sjukaste jag har hört är att det finns en sida som ger dig tillfälle att göra ett logginlägg efter din död som en sista hälsning. Din Facebook-sida lever vidare som ditt språkrör. Att Facebook blir större och mer verkligt än dig själv. Där är gränsen överskriden.

Facebook som produkt är bra. Man kan hålla kontakten med personer som bor i en annan stad eller i ett annat land. Men Facebook som livsstil anser jag är skadligt för den sociala utvecklingen. Det är också beroendeframkallande. Att hela tiden ändra sin statusuppdatering och hela tiden vara nyfiken på vad alla andra har skrivit på deras loggar.

Men för att säga som det är brukar jag själv snabbt som ögat skriva en ny status när jag gjort något bra. Bakat en komplicerad kaka, jobbat 14 timmar, hjälp en gammal tant över gatan eller varit sådär överdrivet snäll mot någon. Allt för att jag vet hur många som kommer se den där statusuppdateringen och tänka ”men vad Rebecka verkar vara en bra människa”. Jag brukar också skvallra för mina kompisar när jag ser att någon är ”i ett förhållande” eller visa dem bilden på Sara på den där festen. Jag tycker också att det är skönt att slippa ringa avlägsna kompisar och istället på ett smidigt sätt skicka iväg en hälsning på Facebook.

Säger jag emot mig själv? Inte alls. Låt oss ta en titt på hur det såg ut innan Facebooks tid. Hur mer naturligt och mänskligt det var.

Jag träffade en gammal klasskamrat för ett tag sedan. Vi hade inte sett varandra på två år. Det var mycket som hade hänt på dessa två år. Inte ens en fika räckte till för att täcka allt. Men den täckte det mesta. Det viktigaste.