nya räkningar kräver nya rutiner. eftersom att jag och ellen nu betalar för tv, kollar vi på tv. vi pressar oss själva, för att få lite valuta för pengarna. innan lockade inte tv alls, nu upptar den all vår tid (en stor överdrift men vi hoppas att komma dit).
God natt!
Min kära vän Julia tipsade mig för ett tag sen om en Nina Kinert och låten combat lover, jag antecknade detta intressanta tips i min mobil för att sedan glömma av det i några månader. Men nu ikväll, när jag rensade mobilen, hittade jag bland sms och mms detta intressanta tips. Så här får ni min nya göra-iordning-mig-låt (ink. musikvideo).
Tack Julia!
(jag vet inte hur man får videon på sidan, men tryck på combat lover så kommer ni direkt till youtube. Gör inte narr av mig)
Frukost, jobba, lunch, jobba, laga kvällsmat, skriva, sova. Det är mitt liv. Min vardag i ett nötskal. Men hur mycket liv finns det egentligen i ett sånt här liv? All min inspiration dör ut under dagen. All min ork tar slut efter allt spring på jobbet. Jag behöver någon som tar hand om mig för att orka när jag kommer hem från jobbet. För att ha ett uppstyrt liv med diskad disk, städad lägenhet och lagad mat behöver jag två mig. All min lediga tid går åt till att tvätta, diska, dammsuga, plocka iordning, rensa papper, laga mat och sen sova lite. Det är inte så att jag inte tycker om det. Jag älskar att ha ordning. Men finns det något liv i det hela? Jag vill inte bara att dagarna går, samma visa, så man lär sig melodin utantill. Nej, jag vill ha lite mer jazz, improvisation. Men hur gör jag? På vardagarna längtar jag till helgen, för det är då man är fri. Man kan hitta på precis vad man vill, allt mellan himmel och jord. Men ändå känner jag mig så begränsad. Ge mig liv. Tack.
En liten lapp med en viktig mailadress försvann, men jag vet inte vart. Är helt säker på att jag la den i väskan, men nu hittar jag den inte. Man kan ju inte sätta en sökare på allt, utifall att man skulle tappa bort det. Vad gör man? Skit. Nu blir mina naglar bara kortare. Nervös blir jag av sånt här.
Denna berättelse börjar på en stor ö i Vänern. Kållandsö är namnet på denna ö. I ett gult hus bland gröna träd, blått vatten och gråa berg föddes jag. På somrarna sprang jag runt med mina vänner på gräset. Vi gjorde kullerbyttor, badade i sjön och hoppade hopprep på gruset. Men åren gick, jag blev äldre och fick andra intressen. Jag flyttade tillsammans med två av mina vänner in till den närmaste staden, Lidköping. En stad med en stadskärna på 20 000 invånare. På något konstigt, tursamt sätt lyckades vi hyra en lägenhet i ett hus med en av Lidköpings finaste fasader och till råga på allt låg den så centralt man kunde komma. Själva lägenheten var också fin med sina charmiga spegeldörrar, stora, djupa fönster och med högt till tak kändes den riktigt rymlig. Och en rymlig lägenhet skulle vi inte ha klarat oss utan. Vår lägenhet fungerade nämligen som ett kollektiv för alla nära och kära. Baptistkyrkan, som var vår hyresvärd, tyckte vi gjorde ett fantastiskt missionsarbete bland Lidköpings ungdomar. Vi tackade, bugade och neg. Tackade ja till att komma på gudstjänstbesök nere i mötessalen och tackade ja till att få använda den till att träna på sånglektioner i. De var glada, vi var glada och våra kompisars föräldrar var glada att de slapp laga mat till hungriga tonårspojkar. Vi skötte ju den delen. Behovet av en större lägenhet blev stort och på ett smidigt sätt bytte vi upp oss till en fyrarummare i samma hus. Allt var inte alltid en dans på rosor så för att hålla koll på varandra och få tid med varandra, utan folk i lägenheten, hade vi tre planeringskväll inför framliggande vecka varje söndags kväll. Vi planerade mat, pengar, skolan och allt viktigt. Så här bodde vi ända tills jag och min ena kompis slutade andra året på gymnasiet, den tredje kompisen var nämligen ett år äldre och skulle nu flytta norrut. Jag skaffade en egen lägenhet, med min lillasyster som inneboende då jag bodde nära hennes skola. Året gick, jag tog studenten och jag sålde min lägenhet för att flytta till Uppsala. Ny stad, nya studier, nya kompisar, ny lägenhet och nytt jobb. Året gick, jag fick mitt diplom och en pojkvän på köpet. Flyttade tillbaka till Lidköping för att jobba min sista sommar på Lidköpings vandrarhem. Vårt förhållande var spinkigt till en början, han bodde i Uppsala och jag i Lidköping, vi hade lärt känna varandra på en månad och vi var så olika varandra, men allteftersom sommaren gick kom vi närmare varandras hjärtan. Sommaren avslutades med en resa till Singapore. Resan varade i en månad och var full av äventyr och nya intryck. Det var kul att se vart han hade växt upp, så olikt mitt Kållandsö. Nuförtiden bor jag, lever och frodas i Uppsala. Mitt vardagsrum är 1800-tal, köket färgglatt och sovrummet 50-tal. Jag är glad, men alltid på jakt efter bättre tider. Blir jag nöjd varar det bara en kort sec, tror alltid att allting kan bli bättre. Väldigt pedantisk är jag, tills jag inte orkar längre. Då blir det bombnedslag enligt mig, enligt andra är det naturligt stökigt. Jag vill gärna vara allt på samma gång, jag har så mycket inspiration. Men jag blir lätt snurrig och sätter mig istället med MacBooken i knät och skriver. Jag älskar att skriva, har svårt att sluta när jag har börjat. Men nu är det slut. Berättelsen om mig.
ellen är min älskade lillasyster, nu även min inneboende.
hon sköter oftast inköpandet av mat till vårat hushåll.
igår hade vi lite bråttom så ellen skulle snabbt iväg å handla mat.
vi väntade å väntade.
vi ringde, en kvart to go.
men ingen ellen efter kvarten.
ingen ellen förens efter 45 minuter.
det är nu det roliga kommer.
ellen kommer in genom dörren med häpnadsväckande fyra kassar.
samtidigt som hon kommer in kommer även ut, från hennes mun, “jag köpte allt, men inte det vi skulle ha”
(det blev en shoppingrunda till).
jag vill inte bita mina naglar, men det är som att jag är nervös.
hela tiden.
jag känner mig inte nöjd, men ändå är allt bra.
jag skulle kunna vara nöjd, men ändå inte.
bara om jag ljög.
jag blir nervös att jag ska missa något helt centralt.
livet går men kvar jag står.
alla drömmar kvar men försent.
vad vill jag?
allt och inget.
antingen satsa högt eller inte satsa alls.
men då förlorar jag dig och det vill jag minst av allt.
“gör en lista” säger jag till mig själv.
och kanske är det bra.
samla tankarna.
börja gå framåt.
och spara på naglarna.
