Nu förstår jag. Det handlar varken om att tillsätta mer kaffe eller hälla i flera teskedar kakao. Nej, hemligheten ligger i smöret. Igår köpte vi smör. Vi brukar använda margarin. Vi lever ju inte i överflöd. Men vi köpte smör. Och vi gjorde chokladbollar. Och det var chokladbollar kan jag säga dig. De smakade som de ska. Fyllig chokladsmak med en touch av kaffe. From now on there will be nothing, nothing but smör in my life. Tack!

Imorrn drar jag. Då bär det av. Jag orkar inte bära allt själv. Mamma och pappa får ta resten. Men jag måste orka packa allt. Och säga “Hej då” till jobbet. Hur gör man det? Mina arbetskamrater som jag har träffat mer än jag träffat någon annan egentligen. 8 timmar om dagen 6 dagar i veckan. Ibland mer, ibland mindre. Ska jag köpa en tårta? En maskot-rebecka? Eller nya arbetskläder med mitt ansikte tryckt på både mage, rygg och rumpa? Wish me luck.

och det var faktiskt märkligt. det där som hände. knasigt men kul. vad ska man göra nu då? solen lyser men så kallt. julia kommer snart. det kommer göra hela kvällen. men jag kanske ska ha en plan? köpa massa ost? bowla? dance with somebody? jag har musik här i alla fall. det är ju alltid nått.

Det började med att mamma visade upp en core-övning. Hon stod på ett ben och skapade tillsammans med det andra benet och armarna en vertikal linje. I typ en sekund. Det blev lite skakigt och sen ramlade hon. Men det var i alla fall så hennes besök inleddes.

Besöket i helhet ledde till både det ena och det andra, så som utskrifter av lämpliga utbildningar för mig, att jag och ellen slapp disken, testandet av en otymplig pryl som får en snarkande mamma att helt enkelt inte snarka, wii-spelande, mysiga frukostar och pratstunder.

I slutet av veckan kom pappa upp också. Han försökte laga våran spis, men jag tror inte han förstod så mycket. Alla var vi hos Kerstin på paj. Det var gott såklart och trevligt som bara den. Saras mage är stor. Ellens menar gott. Viktors kärlek är stor. Mammas mammighet är märkbar och pappas intresse i att göra om garaget har smittat av sig. Emil skrattar. Kerstin berättar. Jag är fundersam och frustrerad. Men ändå. Jag behöver inte ha bråttom, eller hur? Jag är ju bara 23, till sommaren.