På jobbet idag var det en mamma med en barnvagn. Vi hade på musik. Låten (ursäkta språket) “fuck you (very much)” spelades. Mamman började digga med. Inget konstigt med det. Förutom att hon sjöng med i låten samtidigt som hon smilade med sitt barn i barnvagnen. Tänk dig själv. En glad, diggande mamma som sjunger “fuck you” till ett barn. I en barnvagn.

Hon frågade mig vad bandet som sjöng låten hette. Den var ju så bra och hon kände igen den lite.

Jag träffade en gammal klasskamrat för ett tag sedan. Vi hade inte sett varandra på två år. Ändå visste vi allt om varandra. Hon hade sett kort från när min bästa kompis gifte sig och kort på min förlovningsring. Hon visste vart mitt senaste resemål var till och hur brun jag hade blivit. Nu sitter du där och kanske tror att min vän är en stalker. Men så är inte fallet. Hon har nämligen ett Facebook-konto och det har jag med.

Min mammas senaste status uppdatering berättade om hur hon hade varit på isen och gått igenom. Min pojkvän visste om det innan jag visste det. Kusinen är försenad till skolan, min systers man har tydligen rensat garaget och själv försöker jag komma på vad jag ska laga för mat. Men hur är det egentligen. Är det en befrielse att slippa ringa moster Berta och berätta de senaste nyheterna eller har vi tappat det gamla hedliga sättet att umgås genom att träffas och prata?

Samtidigt som Facebook är ett socialt nätverk är det en fälla för många personer. De går in på sin sida och märker att någon har lagt ut en bild på dem. En bild som de önskar hade raderats. Sedan finns det de som gör sig själva en fälla genom att skriva elaka saker om sin chef och nästa dag bli avskedade för att chefen har sett statusuppdateringen.

Hur långt får det gå med statusuppdateringar och logginlägg. Det sjukaste jag har hört är att det finns en sida som ger dig tillfälle att göra ett logginlägg efter din död som en sista hälsning. Din Facebook-sida lever vidare som ditt språkrör. Att Facebook blir större och mer verkligt än dig själv. Där är gränsen överskriden.

Facebook som produkt är bra. Man kan hålla kontakten med personer som bor i en annan stad eller i ett annat land. Men Facebook som livsstil anser jag är skadligt för den sociala utvecklingen. Det är också beroendeframkallande. Att hela tiden ändra sin statusuppdatering och hela tiden vara nyfiken på vad alla andra har skrivit på deras loggar.

Men för att säga som det är brukar jag själv snabbt som ögat skriva en ny status när jag gjort något bra. Bakat en komplicerad kaka, jobbat 14 timmar, hjälp en gammal tant över gatan eller varit sådär överdrivet snäll mot någon. Allt för att jag vet hur många som kommer se den där statusuppdateringen och tänka ”men vad Rebecka verkar vara en bra människa”. Jag brukar också skvallra för mina kompisar när jag ser att någon är ”i ett förhållande” eller visa dem bilden på Sara på den där festen. Jag tycker också att det är skönt att slippa ringa avlägsna kompisar och istället på ett smidigt sätt skicka iväg en hälsning på Facebook.

Säger jag emot mig själv? Inte alls. Låt oss ta en titt på hur det såg ut innan Facebooks tid. Hur mer naturligt och mänskligt det var.

Jag träffade en gammal klasskamrat för ett tag sedan. Vi hade inte sett varandra på två år. Det var mycket som hade hänt på dessa två år. Inte ens en fika räckte till för att täcka allt. Men den täckte det mesta. Det viktigaste.

Vissa dagar är som denna dag. Inte hela, inte halva utan bara en liten del av dagen. Egentligen bara någon timma, men ändå känns det som en hel dag. Tankarna börjar gå åt alla håll, ögonen börjar vätas. Det känns som att jag andas djupare. Kanske lite snabbare också. Jag är inte helt säker på vad som händer, men jag kanske vet. Så löjligt. Jag går hem. Skyndar mig för att ingen ska se. Väl hemma kommer tårarna. Tönt. Men det är säkert. De kommer. Varje gång jag ser mig i spegeln kommer de. Gripande tankar. Försvinn. Bli påkörda. Jag orkar inte känna mig så otillräcklig. Så ful. Och tråkig. Men ibland gör jag det. Inte en hel dag, inte ens en halv. Bara en liten del av dagen men ändå känns det som en hel dag.