I dag har jag varit med i en del av snökaoset. Du vet där snökaoset som råder nu och som kommer gå till historien. Du vet? Eller känner du att du inte vet vad jag pratar om? Du kanske bor i norrland där solen skiner och klimatet liknar början av mars tiden. Då ska jag berätta för dig om kaoset. Men det blir ur mina ögon. Och hur jag har upplevt det. Jag var glad vid jul, det var ju en vit jul. Men även innan jul var det vitt. Och då var jag på kållandsö. Det händer mycket sällan att det är snö i december på kållandsö, men mot alla odds så kom det vita flingor från skyn. Vi hade mini-julafton två veckor innan jul, och det var snö. Underbart. Nu är det två veckor innan mars. Mars, då vi kan hitta den första tussilagon på kållandsö. Mars, då bäckarna fylls med tö-vatten och porlar så fint. Men det är så kallt att isen fortfarande är frusen. Snön ligger tjock över vägarna och äppelträdens kronor syns knappt för alla miljarders små flingor som har fallit från skyn. Varför vill jag inte gå in på, för det kan jag inte begripa. Mysigt tycker många, kallt tycker andra och pendlarna vill dö. Några tåg har dött och de som finns kvar tycker om att stanna upp lite då och då under resans gång. De tycker också om att komma försent. Bussarna vill gärna vara bättre än tågen. Men de blir för högmodiga och börjar köra på varandra. De kör på bilar också. Kollektivtrafiken vill ju gärna vara bättre än de miljöfarliga bilarna, men de lyckas inte. Inte i det här rådande snökaoset. Tak ramlar in, människor blir arga, arbetskamrater skippar jobbet, hela kållandsö är insnöat, skolor har stängt. Hur var jag en del av snökaoset då? För att dra det kort så skulle jag ta mig från Uppsala till Stockholm. Jag började min väntan på tåget 18.50, nya tider hela tiden, ett ersättnings tåg skulle gå från spåret längst bort från väntesalen men när alla hade rusat dit och väntat i några minuter kom meddelandet om ändrat spår till det närmast väntesalen. Fram och tillbaka, hit och dit. Jag kom fram till Stockholm central 22.00. Tre timmar och tio minuter efter att jag börjat vänta. Väl framme så går inte tunnelbanan hem till mig. Vart är du vår?

När jag och Ellen bodde ihop i Uppsala var vi, som alltid, på jakt efter att vara nyttiga och så. Vi skrev därför ned allting som vi åt under dagen och redovisade det för varandra på kvällen innan vi skulle sova.

Såhär såg min outstanding lista ut den 9 februari 2009:

Frukost: välling, 2 mackor (ena med skinka, andra med marmelad+ost), kaffe, 2 järntabletter.

Lunch: caesarsallad, kaffe

Efter jobbet: tog en brownie på vägen hem

Kvällsmat: gorby’s, en chokladkaka (70%, med sesam), 2 kulor glass med varma jordgubbar, kaffe

Sömnmedel: blåbärskräm med mjölk.

Visst är den fin? Och detta ska vara min nyttiga period. Jag skrattar. Men det som är roligast är att Ellens inte var mycket bättre. Men är man Kållandsö-bo så är man. Bullar till frukost, pannkakor till lunch, ketchupmackor till middag och glass till kvällsmat. Det är livet det. Puss.

Det är den här veckan som jag:

• häller ut bakpulver på golvet,
• öppnar tändsticksasken upp och ned på,
• går och lägger mig med blött hår utan att tänka på morgondagen då jag kommer vakna upp som en kopia av mamma på 80-talet,
• skrattar åt gråtfilmer och gråter åt skrattfilmer,
• bakar misslyckade verk,
• tänder ljus överallt,
• tycker att mitt hår är fett även om jag precis har duschat,
• inte kan skilja på vad som är roligt och vad som är tråkigt.

Jag bestämde mig för att blogga måndagar, istället bloggar jag alla dagar utom måndagar. Alla dagar var väl att ta i. Egentligen bloggar jag väldigt få dagar. Tror att det har att göra med att jag skriver så mycket i skolan, jag pluggar journalistik. (la ni märke till att:en?) och jag känner mig ganska uttömd liksom. Om jag skulle skriva skulle det bara bli blaj, som nu, och jag vet inte om det är så kul att läsa. Funderar på om jag ska lägga ut skoluppgifter här istället, men de är inte alltid så roliga. Och idag-har-jag-gjort-detta-roliga-spexiga-visst-är-jag-roligast-i-världen inläggen är inte så kul heller. Jag har liksom ingen nisch. Knappast modebloggare, receptblogg?, ingen drömblogg, inte heller någon jag-har-så-många-åsikter blogg. Icke. Men jag kommer nog blogga ett tag till ändå. Varför inte?